Några länkar...

... som ni kan kolla in medan jag själv blogg-segar utan dess like.

http://www.viskogen.blogspot.com/
Den här veckan bloggar Rwanda på Vi-skogens blogg.

http://sskyllerstedt.wordpress.com/
På Sus blogg kan ni läsa om vårt gorillaäventyr för några veckor sedan!


Det var allt för tillfället, over and out

24 år ung, julfirande och nyårsplaner

För ett par helger sedan fyllde jag 24 år (känns ungefär som 23) och blev uppvaktad med både tårta och födelsedagsfestligheter i Kimironko/Nyamirambo. Himla trevligt!

Det var också roligt att träffa världens sötaste grannbarn igen. Som vanligt ville de vara med och busa omkring, även efter att läggdags passerat för många timmar sedan och pyjamasen redan hade åkt på. Kanske måste jag packa ner dem allihopa i en väska och ta med till Sverige. Fast nej, sånt är ju faktiskt olagligt.

Samtliga foton: Lisa Brunzell

Vi har även hunnit med julfirande i svenskkollektivet. Vi byggde vår egen grill av aluminiumlådor och träkol som säljs en bit ner på vår gata här i Kacyiru. Aluminiumlådorna var tyvärr inte av samma goda kvalitet som träkolen, vilket resulterade i att vi till slut grillade på marken. Men gott blev det ändå! Och det är ju inte varje julafton som man kan sitta ute i sommarklänning till klockan elva på kvällen. Man får verkligen passa på att njuta.

Vår fina vän Sara, som går samma kurs och håller till i Musoma i Tanzania, landade i Kigali som ett yrväder 22 december för att fira jul och nyår med oss. Som vanligt hittar man henne lika ofta på händerna som på fötterna, eller i en volt som trotsar allt vad tyngdlag heter. Vi har haft fullt upp med att visa henne staden; den livfulla marknaden, poolen, Memorial Center, det lokala hantverket, stadskärnan med mera. Till helgen bär det av till Gisenyi i väst för att fira in det nya året och hennes födelsedag vid Kivusjön.

Hoppas att ert 2011 blir fantastiskt och att er nyårsafton blir festlig!

Blogg, blogg, blogg

Förresten! Den här veckan bloggar jag även på Vi-skogens egna blogg. Den hittar du här:

www.viskogen.blogspot.com

Mycket nöje!

Trädgårdshäng på kontorstid

I dag har vi flyttat ut arbetet till trädgården på eftermiddagen. Hettan som infann sig mitt på dagen har bytts mot behagliga moln och en skön bris. Utsikten över den nationella arenan längs vägen till stadsdelen Remera och parlamentetsbyggnaden är det heller inget fel på.

Isaac

I går träffade vi Isaac. Han är 22 år, det vill säga bara två år yngre än jag själv, och är medlem i ett kooperativ av ungdomar med problematisk bakgrund. Medlemmarna får lära sig att sy kläder för att sedan sälja dem på den lokala marknaden. Liksom många av de andra ungdomarna i gruppen är han föräldralös och bär ett tungt ok på sina axlar, då han har tre yngre bröder att försörja.

Foto: Lisa Brunzell

Isaac ser ljust på sin framtid nu, så länge affärerna kommer att gå bra, och han vill fortsätta att utveckla sina kunskaper inom skräddaryrket. Men trots det är det tufft att höra en 22-årig kille berätta att han trodde att livet var över, att det inte fanns något hopp för honom.

Han är långt ifrån ensam.

Att känna sig hemma långt hemifrån

Det är konstigt egentligen, det här med att hastigt byta sammanhang, världsdel och människor i sin omgivning. När jag senast var i Sverige hade de första frostnätterna precis anlänt och hösten förändrades från en färgexplosion till en blek syn för ögat. Sedan landade jag plötsligt i Nairobi mitt i natten och när solen återvände på morgonkvisten uppenbarade sig växter och träd med vackra blommor; azurblåa, klarröda och intensivt rosa. Kontrasten var ganska stor. Men långt ifrån så stor som jag hade väntat mig.

När jag har färdats genom pulserande städer som Kisumu, Kampala och Kigali, svischat fram på dammiga vägar på den livfulla landsbygden, gått omkring hemma hos bönder och promenerat förbi nedgångna slumområden känns det helt enkelt... inte så himla konstigt. Folk är som folk är mest, har kläder som folk vanligtvis har, gör sådant som folk gör, pratar om sådant som folk gärna pratar om och är intresserade av sådant som folk oftast är intresserade av.

I går fick vi för första gången en inblick i rwandiskt uteliv. Vi hade blivit bjudna hem till Dennis, en kompis till vår kollega Julius. Som vanligt brukar jag söka mig till spellistan på fester, för att undersöka vilken musik som finns tillgänglig. Där fanns mycket afrikansk musik av bra kvalitet, kul att höra något nytt tänkte jag. Men det var inte detta som drog åt sig mest av min uppmärksamhet. I stället hittade jag en lång rad svensk musik på spellistan (säkert tio procent av all musik), vi pratar inte om världsframgångar som Abba här, utan om märkliga saker som Åsa Jinder, Petter, Niklas Strömstedt, Cue, kent, Barbados, Timbuktu och Sarek. Och många, många fler.

Dennis hade länge funderat över vilket språk de sjöng på men gillade mycket av musiken. Så när vi dansade loss till Alla vill till himlen men få vill dö tillsammans med ett gäng rwandier sent en fredagsnatt i utkanten av Rwandas huvudstad kändes det helt enkelt... inte så himla konstigt.

Rapport från paradiset

Efter en vecka instängda på Vi-skogens kontorskomplex kände vi att vi behövde miljöombyte under helgen. Bara tre timmar bort med buss ligger Kibuye, en liten stad med omkring 80 000 invånare. Staden är belägen vid Kivusjön som utgör gräns mellan Rwanda och Kongo och serpentinvägarna dit slingrar sig fram mellan bergstoppar, terrassodlingar och djupa dalar.

Redan några minuter efter att bussen hade susat iväg från Kigali kändes luften annorlunda. Den kompakta, kvava och dieselmättade känslan i lungorna vid busstationen byttes mot doften av grönska som sipprade in genom de öppna bussfönstren, samtidigt som vinden fick håret att yra kring huvudet.

Vi steg av bussen, gick i den riktning som gav bäst magkänsla och hittade snabbt Home St Jean, det katolska guest house som skulle vara vårt hem under helgen. Uppe på en kulle, med utsikt över turkost vatten och disiga bergskonturer låg detta stenhus. Vyn tycktes vara overklig, som en tavla eller ett sagolandskap, och under den sena middagen på terrassen diskuterade vi vilka andra platser som gett samma känsla av ett inneboende lugn. Medelhavet som glöder av en måne på väg upp eller utsikt över Siljan en vacker sommardag sa jag, att vandra i fjällen eller vår i Makedonien sa de andra.

Utsikt från Home St Jean.

Här hittade jag Susanne och Lisa tidigt på söndagsmorgonen. 

 

 

Nästa dag tog vi en båttur på Kivusjön och båtkillen visade oss runt bland öarna. Vi lärde oss att det finns två apor på Peace Island och att Napoleon Island har fått sitt namn eftersom att den liknar den franske överbefälhavarens hatt.

Vi hann också med ett besök i kyrkan St Jean, där jag slog mig ner på en av de enkla träbänkarna. Kyrkan är vacker och stor med flera imponerande målningar föreställande Jesu liv. När jag studerade målningarna kunde jag inte undvika att tänka på den panik, rädsla och känsla av hopplöshet som måste ha genomsyrat salen för drygt 15 år sedan. Kyrkan blev skådeplats för en fruktansvärd massaker under folkmordet då omkring 11 000 människor mördades brutalt. Trots att det inte är länge sedan det hände är det svårt att föreställa sig hur det kan vara möjligt i denna fridfulla lilla stad, i detta vackra land. Under min vistelse här i Rwanda har jag bara träffat på en otrevlig person som fick mig, Lisa, Susanne och Calle att bara skaka på våra huvuden. Den planerade båtturen verkade inte falla personen i smaken och hon stod och skrek över hela Home St Jean. På svenska.

Annars har jag hittills mötts av barn som rusar emot mig för att kasta sig om mina ben i en kram, folk på landsbygden som vinkar ihärdigt och kikar nyfiket eller kollegor som är hjälpsamma på alla sätt. Det är minst sagt ett fascinerande land.